Källa.
onsdag 27 juli 2011
HARRY POTTER HARRY POTTER HARRY POTTER
Det har blivit ganska mycket Harry Potter på min blogg de senaste veckorna, men så blir det ibland. Nu drar jag norrut, till Örnsköldsvik, så vi får se när jag kikar in här igen. Jag lämnar er med en bild tagen efter spelningen i Tampa:
Källa.
Källa.
tisdag 26 juli 2011
LeakyCon: sista dagen.
Vi släpade oss upp ur sängen för att åka till Royal Pacific och gå på avslutningsbrunchen och vilken brunch det var! Vi bara gapade när vi kom innanför dörrarna! Färsk frukt! Melon, ananas, jordgubbar… Croissanter, bacon, äggröra och stekt potatis, rostbröd, bagels med cream cheese, färskpressad juice, kaffe och te. Det var en trevlig kontrast till vår vanliga hotellfrukost.
'
Det delades ut priser till de som hade vunnit lotterierna, StarKid sjöng Days of Summer och Melissa Anelli höll ett tal. Det var mer än ett fåtal tårögda människor i rummet när allt var över.
De andra svenskarna skulle dra till parken över dagen, men jag kände inte att jag hade råd. Istället drog jag runt på hotellet, pratade med gamla kompisar och träffade lite nya kompisar, träffade Andrew Slack som var minst lika trevlig och entusiastisk som man kunde vänta sig, letade upp Melissa Anelli och tackade henne för ett otroligt fantastiskt och underbart konvent.
Klockan halv nio begav jag mig in till City Walk för att möta Elin, Moa och Caroline för en sista middag tillsammans. De såg halvdöda ut efter ännu en dag i värmen, men verkade ha haft kul. Vi åt pasta, sen tog vi taxi tillbaka till vårt hotell, lyssnade på Good Luck och packade.
Tidigt nästa morgon drog Elin och Moa till New York. Lite senare försvann Caroline som skulle stanna i Orlando några dagar och träffa de andra svenskarna. Efter att ha duschat, ätit frukost och kollat igenom rummet cirka en miljard gånger efter kvarglömda saker gick jag ner till receptionen och checkade ut. Jag passade på att gå till en affär och köpa lite amerikansk skräpmat (Froot Loops, Apple Jacks och Pop-tarts) innan jag tog taxi ut till flygplatsen. Det var fortfarande nästan sju timmar tills mitt flyg skulle gå, men det var antingen vandra i affärer i Orlando eller vandra i affärer på flygplatsen och på flygplatsen fanns det luftkonditionering.
När jag kom dit letade jag upp min kompis Chrissi och vi spenderade några timmar med att äta skräpmatsflingor och prata om konventet. Adam kom förbi och vi snackade ett tag, sen var det dags att checka in och gå ombord på flyget.
Det här var något av det roligaste jag har gjort i mitt liv och jag vill jättegärna åka tillbaka nästa gång, även om jag har svårt att tro om det kommer kunna toppa detta. Vi får se helt enkelt. Just nu sneglar jag lite på Quidditch World Cup i New York i november…
Harry Potter fandomen är den finaste grupp människor som finns.
Källa.
'Det delades ut priser till de som hade vunnit lotterierna, StarKid sjöng Days of Summer och Melissa Anelli höll ett tal. Det var mer än ett fåtal tårögda människor i rummet när allt var över.
De andra svenskarna skulle dra till parken över dagen, men jag kände inte att jag hade råd. Istället drog jag runt på hotellet, pratade med gamla kompisar och träffade lite nya kompisar, träffade Andrew Slack som var minst lika trevlig och entusiastisk som man kunde vänta sig, letade upp Melissa Anelli och tackade henne för ett otroligt fantastiskt och underbart konvent.
Klockan halv nio begav jag mig in till City Walk för att möta Elin, Moa och Caroline för en sista middag tillsammans. De såg halvdöda ut efter ännu en dag i värmen, men verkade ha haft kul. Vi åt pasta, sen tog vi taxi tillbaka till vårt hotell, lyssnade på Good Luck och packade.
Tidigt nästa morgon drog Elin och Moa till New York. Lite senare försvann Caroline som skulle stanna i Orlando några dagar och träffa de andra svenskarna. Efter att ha duschat, ätit frukost och kollat igenom rummet cirka en miljard gånger efter kvarglömda saker gick jag ner till receptionen och checkade ut. Jag passade på att gå till en affär och köpa lite amerikansk skräpmat (Froot Loops, Apple Jacks och Pop-tarts) innan jag tog taxi ut till flygplatsen. Det var fortfarande nästan sju timmar tills mitt flyg skulle gå, men det var antingen vandra i affärer i Orlando eller vandra i affärer på flygplatsen och på flygplatsen fanns det luftkonditionering.
När jag kom dit letade jag upp min kompis Chrissi och vi spenderade några timmar med att äta skräpmatsflingor och prata om konventet. Adam kom förbi och vi snackade ett tag, sen var det dags att checka in och gå ombord på flyget.
Det här var något av det roligaste jag har gjort i mitt liv och jag vill jättegärna åka tillbaka nästa gång, även om jag har svårt att tro om det kommer kunna toppa detta. Vi får se helt enkelt. Just nu sneglar jag lite på Quidditch World Cup i New York i november…
Harry Potter fandomen är den finaste grupp människor som finns.
Källa.Amor est nostrum telum.
måndag 25 juli 2011
LeakyCon: dag 4.
På lördagen var det dags för A Very StarKid Event, då folket bakom AVPM och AVPS skulle spela låtar från musikalerna samt svara på frågor. Vi kom till Royal Pacific en halvtimme innan i hopp om att få hyfsat bra platser. Det gick väl sådär. Inte jättebra platser, men det kunde ha varit värre. Så populära är StarKid.
Det var jättebra och StarKidsen var lika underhållande som man kunde förvänta sig. Jag måste säga att en av höjdpunkterna under konventet var att kunna skrika ”Ravenclaw!” varje gång Goin’ Back to Hogwarts spelades. Jag har alltid velat göra det.
Efteråt stannade vi kvar för att vara med på photobooth. Vi skämtade innan om vem av oss som skulle få stå bredvid Darren, men då vi var några av de sista som fick gå upp på scenen stod de redan folk bredvid honom. Jag ställde med bredvid Joey Richter istället och var mycket nöjd med det. Och ja, det var med det här Darren Criss blev känd innan Glee.
Efter StarKid gick jag och Elin ut för att se när International Quidditch Association spelade en demomatch. Jag har aldrig sett en riktig muggle quidditch-match förut och tjenare vad kul det var! Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara reglerna (det är om möjligt ännu mer komplicerat än magisk quidditch). Det var löjligt varmt, trots att vi satt i shorts och bikini, och jag avundades inte kvickarna (man spelar med mänsklig kvick som får springa i princip vartsomhelst). Det bästa var när Elin gick iväg för att köpa skräpmatslunch och kom tillbaka med färsk frukt som hon hade fått av en kvinna inne på hotellet. Aldrig har ananas smakat så gott!
När det blev för varmt för att vara ute längre gick vi in, torkade av oss svetten och kollade in Vendor Room en sista gång. Vi gick till City Walk och köpte en sen lunch, sen spenderade vi en dryg timme i Room of Requirement där vi lyssnade på wrock och sov.
Klockan fem gick jag, Elin och Caroline till Main Stage där vi lyssnade på en diskussion om vad som kommer hända inom fandomen nu. Den var lite smått deprimerande, men det var tydligt vad fansen tyckte: det är inte slut förrän vi säger att det är det.
Efteråt gick vi och tog en kaffe, sen drog Elin och Caroline in till City Walk för att möta Anna, Erik, Li och Moa och köpa pizza. Jag var fortfarande mätt från den sena lunchen så jag drog till konventområdet i jakt på folk jag kände. Hittade Joe som stod och sålde sina mackor. Vi snackade lite ett tag (Hank kom förbi!) och sen hjälpte jag honom att städa undan och bära upp grejer till hans och Jacobs rum. Vid det här laget hade de andra svenskarna kommit tillbaka så vi gick till deras rum och hängde där ett tag.
Sen var det dags att byta om inför balen! Vi lånade de andra svenskarnas rum, där vi tog på oss våra klänningar och bättrade på sminket. Under tiden vi gjorde detta hann det bli en ordentlig storm utanför. Regnet öste ner, det blåste och åskan var precis över oss. Vi småsprang den lilla sträcka vi var tvungna att gå utomhus på väg till balen, trots att det var under tak.
Harry Potter-nördar kan festa! När vi kom dit var Paul dj. Han spelade Holland 1945 och dedikerade den till John Green. Sen tog Alex Carpenter över och jag och Elin var väl inte helt nöjda med bytet, men fick erkänna att vi tillhörde en minoritet. Vi rörde oss mot utgången för att kunna prata och på vägen ut mötte vi Joe och Jacob.
Nu, en vecka efter, är kvällen bara en enda röra av lycka. Jag och Anna träffade australiensiska Adam som frågade hur man dansar i Sverige, vi svarade med att göra en ”Stampa med Leroy”. Anna lärde oss sedan microvågsugndansen (fråga mig så ska jag visa någon gång). Jag minns att hon vid något tillfälle försökte lära oss Hoedown Throwdown också.
Jag minns att vi dansade till Dancing Queen, sjöng med till Ghostbusters och Bohemian Rhapsody. Vid något tillfälle dansade killen som spelar Albus Severus Potter förbi där vi stod och Neil från Skottland var full och jätteglad hela tiden. Mitt bästa minne från kvällen är dock när jag och Elin stod och dansade med Joe och några av hans kompisar. Jag hade tagit av mig mina högklackade skor, men hade ingenstans att lägga dem så jag höll en i varje hand samtidigt som jag dansade. En av tjejerna sa ”I like your shoe dance!” varpå hon, Elin och Joe alla tog av sig sina skor. Vi fortsatte sedan med att använda dem som mikrofoner under Don’t Stop Believing.
Jag, Elin och Joe uppfann också the ”I don’t know this song” dance. Jag är övertygad om att det var när Alex Carpenter djade.
Mot slutet stormade Elin och jag scenen. Det var inte särskilt dramatiskt eftersom ett helt gäng redan hade gjort det före oss. Temat till Pokémon spelades. Joe föreslog att vi skulle crowd surfa. ”No one knows who we are! They’re not going to catch us!” Så, nej, ingen crowd surfing.
När balen var över stannade vi kvar för att saga hejdå till Paul, Joe, Jacob och Meredith. De skulle iväg tidigt på söndag morgon för att fortsätta turnén. Det var väl lite halvtråkigt, men förhoppningsvis ses vi igen nästa år (antingen i Sverige eller USA).
Det var jättebra och StarKidsen var lika underhållande som man kunde förvänta sig. Jag måste säga att en av höjdpunkterna under konventet var att kunna skrika ”Ravenclaw!” varje gång Goin’ Back to Hogwarts spelades. Jag har alltid velat göra det.
Efteråt stannade vi kvar för att vara med på photobooth. Vi skämtade innan om vem av oss som skulle få stå bredvid Darren, men då vi var några av de sista som fick gå upp på scenen stod de redan folk bredvid honom. Jag ställde med bredvid Joey Richter istället och var mycket nöjd med det. Och ja, det var med det här Darren Criss blev känd innan Glee.
Efter StarKid gick jag och Elin ut för att se när International Quidditch Association spelade en demomatch. Jag har aldrig sett en riktig muggle quidditch-match förut och tjenare vad kul det var! Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara reglerna (det är om möjligt ännu mer komplicerat än magisk quidditch). Det var löjligt varmt, trots att vi satt i shorts och bikini, och jag avundades inte kvickarna (man spelar med mänsklig kvick som får springa i princip vartsomhelst). Det bästa var när Elin gick iväg för att köpa skräpmatslunch och kom tillbaka med färsk frukt som hon hade fått av en kvinna inne på hotellet. Aldrig har ananas smakat så gott!
När det blev för varmt för att vara ute längre gick vi in, torkade av oss svetten och kollade in Vendor Room en sista gång. Vi gick till City Walk och köpte en sen lunch, sen spenderade vi en dryg timme i Room of Requirement där vi lyssnade på wrock och sov.
Klockan fem gick jag, Elin och Caroline till Main Stage där vi lyssnade på en diskussion om vad som kommer hända inom fandomen nu. Den var lite smått deprimerande, men det var tydligt vad fansen tyckte: det är inte slut förrän vi säger att det är det.
Efteråt gick vi och tog en kaffe, sen drog Elin och Caroline in till City Walk för att möta Anna, Erik, Li och Moa och köpa pizza. Jag var fortfarande mätt från den sena lunchen så jag drog till konventområdet i jakt på folk jag kände. Hittade Joe som stod och sålde sina mackor. Vi snackade lite ett tag (Hank kom förbi!) och sen hjälpte jag honom att städa undan och bära upp grejer till hans och Jacobs rum. Vid det här laget hade de andra svenskarna kommit tillbaka så vi gick till deras rum och hängde där ett tag.
Sen var det dags att byta om inför balen! Vi lånade de andra svenskarnas rum, där vi tog på oss våra klänningar och bättrade på sminket. Under tiden vi gjorde detta hann det bli en ordentlig storm utanför. Regnet öste ner, det blåste och åskan var precis över oss. Vi småsprang den lilla sträcka vi var tvungna att gå utomhus på väg till balen, trots att det var under tak.
Harry Potter-nördar kan festa! När vi kom dit var Paul dj. Han spelade Holland 1945 och dedikerade den till John Green. Sen tog Alex Carpenter över och jag och Elin var väl inte helt nöjda med bytet, men fick erkänna att vi tillhörde en minoritet. Vi rörde oss mot utgången för att kunna prata och på vägen ut mötte vi Joe och Jacob.
Nu, en vecka efter, är kvällen bara en enda röra av lycka. Jag och Anna träffade australiensiska Adam som frågade hur man dansar i Sverige, vi svarade med att göra en ”Stampa med Leroy”. Anna lärde oss sedan microvågsugndansen (fråga mig så ska jag visa någon gång). Jag minns att hon vid något tillfälle försökte lära oss Hoedown Throwdown också.
Jag minns att vi dansade till Dancing Queen, sjöng med till Ghostbusters och Bohemian Rhapsody. Vid något tillfälle dansade killen som spelar Albus Severus Potter förbi där vi stod och Neil från Skottland var full och jätteglad hela tiden. Mitt bästa minne från kvällen är dock när jag och Elin stod och dansade med Joe och några av hans kompisar. Jag hade tagit av mig mina högklackade skor, men hade ingenstans att lägga dem så jag höll en i varje hand samtidigt som jag dansade. En av tjejerna sa ”I like your shoe dance!” varpå hon, Elin och Joe alla tog av sig sina skor. Vi fortsatte sedan med att använda dem som mikrofoner under Don’t Stop Believing.
Jag, Elin och Joe uppfann också the ”I don’t know this song” dance. Jag är övertygad om att det var när Alex Carpenter djade.
Mot slutet stormade Elin och jag scenen. Det var inte särskilt dramatiskt eftersom ett helt gäng redan hade gjort det före oss. Temat till Pokémon spelades. Joe föreslog att vi skulle crowd surfa. ”No one knows who we are! They’re not going to catch us!” Så, nej, ingen crowd surfing.
När balen var över stannade vi kvar för att saga hejdå till Paul, Joe, Jacob och Meredith. De skulle iväg tidigt på söndag morgon för att fortsätta turnén. Det var väl lite halvtråkigt, men förhoppningsvis ses vi igen nästa år (antingen i Sverige eller USA).
söndag 24 juli 2011
LeakyCon: dag 3.
Vi kom till Royal Pacific tidigt på fredagen för att se musikalen The Final Battle, men då det började bli svårare och svårare att hålla ögonen öppna under första akten (både p g a sömnbrist och att vi inte tyckte musikalen var jättebra), skippade vi den andra akten. Istället vandrade vi lite i Vendor Room (jag köpte boken Zombies vs Unicorns, två skivor och en present till Katie) och slappade i Room of Requirement (där det fanns hängmattor och superstora puffar att sova på!!).
Klockan ett gick jag och Elin till Main Stage för att höra pottercastarna (podcast) diskutera filmen. Evanna Lynch (som spelar Luna Lovegood) och Scarlett Byrne (som spelar Pansy Parkinson) var där och det var kul att få höra deras perspektiv på allt, vilka scener som klipptes bort och vilka som inte alls skulle vara med från början (”not my daughter, you bitch!”). Jag och Elin insåg att vi inte hade ätit något sen frukost, så jag smet ut och köpte två stora snickers. Sen var det dags för en av höjdpunkterna under konventet (fast det känns som om allt jag skriver om här har varit höjdpunkter): en exklusiv förtitt på Pottermore.
Föredraget hölls av en av utvecklarna (med lite hjälp från Melissa Anelli som också har jobbat med att ta fram idéer för sidan) och jag har fullt förtroende för att det kommer bli sjukt bra. Sidan påminner mig om en superuppdaterad version av svenska hogwarts.nu, men skapad av J K Rowling. Vi fick se hur sorteringen skulle gå till (och man får bara en chans! snacka om identitetskris om jag inte hamnar i Ravenclaw!) och lite exempel på olika saker man kunde hitta på sidan. Varje gång det dök upp lite information om någon karaktär i bakgrunden till det som visades lutade sig alla i rummet fram och läste som galningar. Det var ingen idé att föreläsaren fortsatte prata – ingen lyssnade ändå – och när han bytte bild blev han utbuad (men han är också ett fan, så han bytte tillbaka igen!). Och, ja, vi fick tjuvkika på ny canon!!! (fast jag vet inte om det var meningen att vi skulle få det eller inte)
Uppspelta och nyfikna (men mest oroliga för hur sorteringen skulle gå) gick vi sedan och letade upp Joe och drog med honom på en fika. Han sålde mackor ur sitt saxofonfodral och bjöd mig och Elin på varsin ”Snitchwich” (macka med jordnötssmör och Golden Grahams). Slemmigt, men mättande.
Efter fikat skildes vi åt och jag gick till den nerdfighter gathering som pågick. Det var konstigt att vara på en ”riktig” amerikansk nerdfighter gathering som inte bestod så mycket av att träffa människor, utan mest var Hank Green framme på scenen (John hade varit tvungen att åka hem). Under hela gatheringen gav Maureen Johnson instruktioner till folk via twitter. Saker som att hoppa upp och ner, ropa ”behind you!”, eller gå ut ur rummet. Sen fick Hank syn på henne, tog hennes telefon och blev jagad runt rummet. The Katherine läste ett utdrag ur Johns nya bok, men när gatheringen började sega sig gick jag ut för att hitta Maureen som hade försvunnit vid det här laget.
Jag lyckades hitta Maureen i korridoren och sa åt henne att inte springa någonstans, medan jag skyndade mig att hämta Elin. Eftersom jag misslyckades så med att sjunga ABBA för Maureen i mars hade jag och Elin pluggat på lite texter. Maureen verkade rätt nöjd. Vi fick knappar och hon signerade min Zombies vs Unicorns.
Nu var det dags för den andra stora wrockspelningen! Jag och Elin köade utanför dörren till Main Stage, dock hade vi inte lyckats göra oss av med våra väskor den dagen. Vi gjorde upp en listig plan då Elin skulle skynda sig för att få bra platser framme vid scenen och jag skulle ta väskorna bort till HatPs merchbord och be Meredith jättesnällt om vi fick lämna dem där. Planen funkade och vi hamnade nästan precis framför scenen!
Så otroligt sjukt stört bra det var. Energin!! Tur att det var svalt i rummet, annars hade mer än en person svimmat av utmattning. Vi dansade och sjöng och skrek tills vi inte orkade mer och sen lite till. Hank Greens spelning var helt fantastisk, det var en kille längst fram i publiken som fick alla att följa hans dance moves och det var så otroligt mycket kärlek och entusiasm i luften. Saker också. Tydligen stod vi bra till för att fånga saker och jag lyckades norpa åt mig både partyhatt och halsband (och nästan Jarrod Forges tröja, men någon bakom mig hade också ett bra grepp och jag ville inte drunkna i publikhavet).
Harry and the Potters avslutade spelningen och rockade som vanligt, men kanske mer då än någonsin. För sista låten spelade Evanna Lynch bas, Neil Cicierega dansade på scenen och vi älskade det.
När spelningen var över var Elin och jag i ”festa hela natten”-stämning, men vi åkte ändå tillbaka till hotellet. Jag somnade samtidigt som jag skrattade åt Elin som försökte skriva bandnamn på en mobil med autocorrect. ”Draco and the Lakrits”…
Och om ni inte har varit uppmärksamma, här är en lista på allt jag åt under fredagen:
Frukost
Snickers
Snitchwich
Åh, konventliv <3
Klockan ett gick jag och Elin till Main Stage för att höra pottercastarna (podcast) diskutera filmen. Evanna Lynch (som spelar Luna Lovegood) och Scarlett Byrne (som spelar Pansy Parkinson) var där och det var kul att få höra deras perspektiv på allt, vilka scener som klipptes bort och vilka som inte alls skulle vara med från början (”not my daughter, you bitch!”). Jag och Elin insåg att vi inte hade ätit något sen frukost, så jag smet ut och köpte två stora snickers. Sen var det dags för en av höjdpunkterna under konventet (fast det känns som om allt jag skriver om här har varit höjdpunkter): en exklusiv förtitt på Pottermore.
Föredraget hölls av en av utvecklarna (med lite hjälp från Melissa Anelli som också har jobbat med att ta fram idéer för sidan) och jag har fullt förtroende för att det kommer bli sjukt bra. Sidan påminner mig om en superuppdaterad version av svenska hogwarts.nu, men skapad av J K Rowling. Vi fick se hur sorteringen skulle gå till (och man får bara en chans! snacka om identitetskris om jag inte hamnar i Ravenclaw!) och lite exempel på olika saker man kunde hitta på sidan. Varje gång det dök upp lite information om någon karaktär i bakgrunden till det som visades lutade sig alla i rummet fram och läste som galningar. Det var ingen idé att föreläsaren fortsatte prata – ingen lyssnade ändå – och när han bytte bild blev han utbuad (men han är också ett fan, så han bytte tillbaka igen!). Och, ja, vi fick tjuvkika på ny canon!!! (fast jag vet inte om det var meningen att vi skulle få det eller inte)
Uppspelta och nyfikna (men mest oroliga för hur sorteringen skulle gå) gick vi sedan och letade upp Joe och drog med honom på en fika. Han sålde mackor ur sitt saxofonfodral och bjöd mig och Elin på varsin ”Snitchwich” (macka med jordnötssmör och Golden Grahams). Slemmigt, men mättande.
Efter fikat skildes vi åt och jag gick till den nerdfighter gathering som pågick. Det var konstigt att vara på en ”riktig” amerikansk nerdfighter gathering som inte bestod så mycket av att träffa människor, utan mest var Hank Green framme på scenen (John hade varit tvungen att åka hem). Under hela gatheringen gav Maureen Johnson instruktioner till folk via twitter. Saker som att hoppa upp och ner, ropa ”behind you!”, eller gå ut ur rummet. Sen fick Hank syn på henne, tog hennes telefon och blev jagad runt rummet. The Katherine läste ett utdrag ur Johns nya bok, men när gatheringen började sega sig gick jag ut för att hitta Maureen som hade försvunnit vid det här laget.
Jag lyckades hitta Maureen i korridoren och sa åt henne att inte springa någonstans, medan jag skyndade mig att hämta Elin. Eftersom jag misslyckades så med att sjunga ABBA för Maureen i mars hade jag och Elin pluggat på lite texter. Maureen verkade rätt nöjd. Vi fick knappar och hon signerade min Zombies vs Unicorns.
Nu var det dags för den andra stora wrockspelningen! Jag och Elin köade utanför dörren till Main Stage, dock hade vi inte lyckats göra oss av med våra väskor den dagen. Vi gjorde upp en listig plan då Elin skulle skynda sig för att få bra platser framme vid scenen och jag skulle ta väskorna bort till HatPs merchbord och be Meredith jättesnällt om vi fick lämna dem där. Planen funkade och vi hamnade nästan precis framför scenen!
Så otroligt sjukt stört bra det var. Energin!! Tur att det var svalt i rummet, annars hade mer än en person svimmat av utmattning. Vi dansade och sjöng och skrek tills vi inte orkade mer och sen lite till. Hank Greens spelning var helt fantastisk, det var en kille längst fram i publiken som fick alla att följa hans dance moves och det var så otroligt mycket kärlek och entusiasm i luften. Saker också. Tydligen stod vi bra till för att fånga saker och jag lyckades norpa åt mig både partyhatt och halsband (och nästan Jarrod Forges tröja, men någon bakom mig hade också ett bra grepp och jag ville inte drunkna i publikhavet).
Harry and the Potters avslutade spelningen och rockade som vanligt, men kanske mer då än någonsin. För sista låten spelade Evanna Lynch bas, Neil Cicierega dansade på scenen och vi älskade det.
När spelningen var över var Elin och jag i ”festa hela natten”-stämning, men vi åkte ändå tillbaka till hotellet. Jag somnade samtidigt som jag skrattade åt Elin som försökte skriva bandnamn på en mobil med autocorrect. ”Draco and the Lakrits”…
We’re wizards, we’ll party forever. This night will never end.
Och om ni inte har varit uppmärksamma, här är en lista på allt jag åt under fredagen:
Frukost
Snickers
Snitchwich
Åh, konventliv <3
fredag 22 juli 2011
LeakyCon: dag 2.
Nu började konferensen på riktigt! Vi hade planerat hela torsdagen, men hade inte riktigt tagit med mat i vår planering så den övergav vi rätt snabbt.
Det första vi gjorde när vi kom till Royal Pacific var att gå på Harry Potter Alliance presskonferens. Sen traskade vi runt Vendor Room ett tag. Det såldes böcker och mantlar, trollstavar, StarKid merch, halsband och skivor och en massa annat. Jag köpte ett exemplar av Dear Mr Potter (som jag håller på att läsa nu och som rör mig till tårar varje gång).
Klockan 11 (ungefär, det var små ändringar i schemat hela tiden) slog vi oss ned framför Main Stage för att se på Finding Hogwarts, en film som följer Paul, Melissa Anelli och några fler potterfans på en road trip genom Storbritannien. Den var ungefär vad jag hade väntat mig: lite småmysig, rolig och, ja, helt okej. Vi höll alla med om att det bästa var klippet från HatPs första spelning. Joe var så liten!
Sen, i ett desperat försök att få i oss lite vitaminer, åt vi tråkig sallad på City Walk. Vi skyndade oss tillbaka till hotellet, men lyckades ändå missa början på Potter Puppet Pals.
Efter det var det dags för en live LeakyMug (podcast). Jag var jättepepp på detta och det var jättebra! Varje gång Melissa eller Andrew var på väg att nämna något om någon scen i filmen (om de tyckte den var bra eller dålig, om den existerade eller inte) hyschade hela publiken. Folk var seriösa med att undvika spoilers. Allt avslutades med en spelning av Oliver Boyd and the Remeberalls. Det var mycket trevligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra Christian live eftersom han slutade med wrock för ett tag sen. Jag måste erkänna att jag blev lite tårögd när han spelade End of an Era (fast det var inget emot vad som skulle komma längre fram på kvällen).
När LeakyMuggen var över var det dags att gå till City Walk och biografen där vi skulle se Deathly Hallows pt. 2. Jag kände inte så mycket inför filmen. Jag tyckte att jag borde vara ledsen eller uppspelt eller något, men då jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om filmerna kände jag mig rätt likgiltig. Jag ville känna något, men det blev mest bara nervositet. Vi gick förbi alla som stod utanför och köade till midnattspremiären och skrattade åt hur frustrerande det måste vara för dem att se några tusen potterklädda nördar gå in och komma ut ur biografen flera timmar innan de får göra det.
Filmen var… jag kan inte beskriva det. Det var något av det mäktigaste jag har varit med om, men inte filmen, utan att se den i en biograf full med verkliga Harry Potter-fans. Vad jag har hört hade alla samma upplevelse, vilken salong de än satt i. Vi skrattade och vi hejade, men mest grät vi. Vi grät tyst och vi grät så att vi snörvlade och snyftade och vi grät så att vi skakade. Vi grät i över en timme. Tillsammans.
När filmen var över kramade Caroline, Elin, Moa och jag om varandra, grät för att vi var glada och grät för att vi var ledsna och grät för att allt var så vackert. Alla känslor på samma gång. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta denna filmserie på.
Senare på kvällen var det dags för den första av två stora wizard rock spelningar. Jag dansade loss till MC Kreacher och JFF, men mina knän värkte, min hals var öm och jag var trött. Större delen av kvällen satt jag ner långt bak i rummet. Jag hade inget emot att åka tillbaka till vårt hotell och gå och lägga mig när det väl var dags.
torsdag 21 juli 2011
LeakyCon: dag 1.
Första dagen på konventet. Vi gick upp vid åttatiden och bestämde oss för att pröva att gå till Royal Pacific där konventet skulle hållas. Det skulle bara vara en kilometer dit, men eftersom amerikanerna inte riktigt kan det där med trottoarer fick gå en jätteomväg som slutade på 3-4 km i stekande hetta. Vi bestämde oss för att alltid ta taxi efter det.
När vi kom till hotellet där konventet hölls sprang vi rätt snart på Anna, Erik och Li. De satt fast i en kö som knappt rörde sig och av dem fick vi höra att det var problem med konventpassen. Med tanke på hur lång kön var och att vi var fyra personer i vår grupp anade vi att minst en av oss skulle bli tvungen att köa. Om man lägger till snigelfarten som kön rörde sig i kunde vi räkna med att bli kvar där ett tag.
Totalt köade vi i fem timmar den dagen, för tre olika biljetter. Jag och Moa gick och köpte hämtpizza. Anna, Erik, Li, Paul, Joe, Meredith och Jacob tittade förbi med jämna mellanrum och erbjöd uppmuntrande ord. Sen erbjöd sig Paul att försöka fixa de sista biljetterna åt oss, försvann några minuter, kom tillbaka och visade oss till en kvinna som gav oss våra biljetter efter cirka 30 sekunder.
Klockan 7:00 började öppningsceremonin. De visade en film som sammanfattade allt som har hänt inom HP-fandomen. Paul och Joe spelade några låtar, Potter Puppet Pals framförde en sketch, Hank Green spelade Accio Deathly Hallows och StarKid sjöng Granger Danger. Det var ett frieri också och alla irritationer som hade uppkommit under köandet var som bortblåsta.
Nu var det dags för parkeventet Open at the Close (då parken öppnade för oss när den stängde för alla andra, höhöh, fattar ni?). Vi var där från 8:30 till 1:30 och efter klockan tio, då alla mugglare var borta, ställde de fram bord, satte upp musikanläggning och plockade fram gratis mat, godis, honungsöl och pumpajuice. Det var ingen kö alls till bergochdalbanorna. Vi åkte Flight of the Hippogryph som var helt okej, men kort, och Dragon Challenge som var den mest extrema bergochdalbana jag har åkt. Total desorientering. Efter det gjorde vi Forbidden Journey, då man får gå in i slottet. Jag ska inte spoila något, men det är den coolaste grejen jag någonsin har gjort. Coolare än Doctor Who Experience.
Vi drack honungsöl och tittade i affärerna ett tag, sen bestämde sig de andra svenskarna för att göra Forbidden Journey igen. Gjorde vi det skulle det inte finnas någon tid över till annat så jag stannade kvar och gick bort till mina brittiska kompisar istället. Efter cirka fem minuter bestämde de sig för att göra Forbidden Journey en andra gång så kvar blev jag, ensam. Jag kände då att mat var en bra idé och ställde mig i kö för att ta lite gratis shepherd’s pie. Framför mig stod en rätt lång kille, som råkade ta ett steg bakåt och slå armbågen i min axel. Han vände sig om för att be om ursäkt och då är det ingen mindre än Hank Green! Jag sa att ”det gör inget och hej, jag heter Malin, jag är en nerdfighter.” Vi high-fivade (och high-flivade) och då kom Jacob och Joe (som känner Hank). Vi stod och snackade någon minut och då kom Melissa Anelli anslöt sig till gruppen. Needless to say: jag freakade (tyst för mig själv).
Joe och Jacob frågade om jag ville hänga med till Hog’s Head så vi gick dit, drack öl (eller honungsöl) ute på baksidan och pratade om au pairande, turnerande och mätsystem. Efter ett tag gick vi in, där vi fick se Paul, Meredith och deras kompis. Vi satte oss hos dem och en stund senare kom Elin, Moa och Caroline och anslöt sig till oss. Paul visade stolt upp draktanden han hade ryckt loss från bergochdalbanan. Han skulle ha den i ett snöre kring halsen. Punk.
Vi satt kvar på Hog’s Head tills vakterna kom och körde ut oss. Då vandrade vi tillbaka till Royal Pacific och vi svenskar tog taxi tillbaka till vårt hotell. En fantastisk början på ett fantastiskt konvent.
När vi kom till hotellet där konventet hölls sprang vi rätt snart på Anna, Erik och Li. De satt fast i en kö som knappt rörde sig och av dem fick vi höra att det var problem med konventpassen. Med tanke på hur lång kön var och att vi var fyra personer i vår grupp anade vi att minst en av oss skulle bli tvungen att köa. Om man lägger till snigelfarten som kön rörde sig i kunde vi räkna med att bli kvar där ett tag.
Totalt köade vi i fem timmar den dagen, för tre olika biljetter. Jag och Moa gick och köpte hämtpizza. Anna, Erik, Li, Paul, Joe, Meredith och Jacob tittade förbi med jämna mellanrum och erbjöd uppmuntrande ord. Sen erbjöd sig Paul att försöka fixa de sista biljetterna åt oss, försvann några minuter, kom tillbaka och visade oss till en kvinna som gav oss våra biljetter efter cirka 30 sekunder.
Klockan 7:00 började öppningsceremonin. De visade en film som sammanfattade allt som har hänt inom HP-fandomen. Paul och Joe spelade några låtar, Potter Puppet Pals framförde en sketch, Hank Green spelade Accio Deathly Hallows och StarKid sjöng Granger Danger. Det var ett frieri också och alla irritationer som hade uppkommit under köandet var som bortblåsta.
Nu var det dags för parkeventet Open at the Close (då parken öppnade för oss när den stängde för alla andra, höhöh, fattar ni?). Vi var där från 8:30 till 1:30 och efter klockan tio, då alla mugglare var borta, ställde de fram bord, satte upp musikanläggning och plockade fram gratis mat, godis, honungsöl och pumpajuice. Det var ingen kö alls till bergochdalbanorna. Vi åkte Flight of the Hippogryph som var helt okej, men kort, och Dragon Challenge som var den mest extrema bergochdalbana jag har åkt. Total desorientering. Efter det gjorde vi Forbidden Journey, då man får gå in i slottet. Jag ska inte spoila något, men det är den coolaste grejen jag någonsin har gjort. Coolare än Doctor Who Experience.
Vi drack honungsöl och tittade i affärerna ett tag, sen bestämde sig de andra svenskarna för att göra Forbidden Journey igen. Gjorde vi det skulle det inte finnas någon tid över till annat så jag stannade kvar och gick bort till mina brittiska kompisar istället. Efter cirka fem minuter bestämde de sig för att göra Forbidden Journey en andra gång så kvar blev jag, ensam. Jag kände då att mat var en bra idé och ställde mig i kö för att ta lite gratis shepherd’s pie. Framför mig stod en rätt lång kille, som råkade ta ett steg bakåt och slå armbågen i min axel. Han vände sig om för att be om ursäkt och då är det ingen mindre än Hank Green! Jag sa att ”det gör inget och hej, jag heter Malin, jag är en nerdfighter.” Vi high-fivade (och high-flivade) och då kom Jacob och Joe (som känner Hank). Vi stod och snackade någon minut och då kom Melissa Anelli anslöt sig till gruppen. Needless to say: jag freakade (tyst för mig själv).
Joe och Jacob frågade om jag ville hänga med till Hog’s Head så vi gick dit, drack öl (eller honungsöl) ute på baksidan och pratade om au pairande, turnerande och mätsystem. Efter ett tag gick vi in, där vi fick se Paul, Meredith och deras kompis. Vi satte oss hos dem och en stund senare kom Elin, Moa och Caroline och anslöt sig till oss. Paul visade stolt upp draktanden han hade ryckt loss från bergochdalbanan. Han skulle ha den i ett snöre kring halsen. Punk.
Vi satt kvar på Hog’s Head tills vakterna kom och körde ut oss. Då vandrade vi tillbaka till Royal Pacific och vi svenskar tog taxi tillbaka till vårt hotell. En fantastisk början på ett fantastiskt konvent.
onsdag 20 juli 2011
LeakyCon: dagen innan.
Förra måndagen lämnade jag, efter fyra timmars sömn och mycket stress, huset klockan halv åtta på morgonen. 20 timmar senare satt jag på ett hotellrum i Orlando, Florida tillsammans med Elin, Moa och Caroline. Vi hade åkt dit för att gå på LeakyCon, den (förmodligen, jag har inga siffror) största Harry Potter konferensen till denna dag (helt klart den coolaste i alla fall).
Vi gick upp hyfsat tidigt på tisdagen, åt en väldigt amerikansk frukost och tog sedan taxi till tågstationen. Där fick vi vänta en timme på ett försenat tåg som skulle ta oss till Tampa för att se Harry and the Potters.
Jag har hört mycket dåligt om den amerikanska tågtrafiken (mest från amerikaner), men det kan inte vara samma tåg som vi har åkt! Vi köpte biljetterna en vecka innan och behövde ändå bara betala $14 var (för en två timmars tågresa). Sätena var som fåtöljer och benutrymmet var så stort att jag nästan kunde räta ut benen helt. Dessutom var alla som jobbade där jättetrevliga.
När vi kom fram till Tampa gick vi och letade rätt på någonstans att äta och hittade förmodligen den bästa maten vi åt under vår vistelse i Florida (synd bara att vi inte hade vett att uppskatta det då). Sen vandrade vi till Ybor city. Det tog ungefär en halvtimma och det fanns inte trottoarer hela vägen, men det gjorde inte så mycket då vi kände oss äventyrliga. När vi kom fram till Ybor var det fortfarande en bit till platsen där spelningen skulle vara.
Vi frågade turistinformationen om bästa sättet att ta sig dit – de sa bil. Vi sa att vi inte hade någon bil – de sa taxi. Vi frågade om det gick några bussar – de visste inte. Vi frågade om man kunde gå – de sa nej. Så vi gick.
Enligt Paul hade vi gått 5 miles (8 km) den dagen. Det var jättekul att träffa Paul och Joe igen. Vi träffade också Jacob (deras trummis på den här turnén) och Meredith (Pauls flickvän). De var jättesnälla och satte oss på gästlistan (vi sparade mycket pengar den dagen!).
Spelningen var sjukt grym. Den var vid en skatepark ute i förorten och jag har aldrig sett HatP så punk! Tio killar i 20-årsåldern startade en mosh pit bakom oss, vilket är rätt coolt när jag tänker tillbaka på det men var mest skrämmande då jag var säker på att jag skulle få någons fot i bakhuvudet. Höjdpunkten var annars när de dedikerade svenska Accio Hagrid till oss. Var det värt promenaden? Hells yes.
Som tur var hade vi bokat taxi som skulle ta oss hela vägen från skateparken till hotellet när spelningen var över. Vi kom hem sent och däckade nästan direkt.
Vi gick upp hyfsat tidigt på tisdagen, åt en väldigt amerikansk frukost och tog sedan taxi till tågstationen. Där fick vi vänta en timme på ett försenat tåg som skulle ta oss till Tampa för att se Harry and the Potters.
Jag har hört mycket dåligt om den amerikanska tågtrafiken (mest från amerikaner), men det kan inte vara samma tåg som vi har åkt! Vi köpte biljetterna en vecka innan och behövde ändå bara betala $14 var (för en två timmars tågresa). Sätena var som fåtöljer och benutrymmet var så stort att jag nästan kunde räta ut benen helt. Dessutom var alla som jobbade där jättetrevliga.
När vi kom fram till Tampa gick vi och letade rätt på någonstans att äta och hittade förmodligen den bästa maten vi åt under vår vistelse i Florida (synd bara att vi inte hade vett att uppskatta det då). Sen vandrade vi till Ybor city. Det tog ungefär en halvtimma och det fanns inte trottoarer hela vägen, men det gjorde inte så mycket då vi kände oss äventyrliga. När vi kom fram till Ybor var det fortfarande en bit till platsen där spelningen skulle vara.
Vi frågade turistinformationen om bästa sättet att ta sig dit – de sa bil. Vi sa att vi inte hade någon bil – de sa taxi. Vi frågade om det gick några bussar – de visste inte. Vi frågade om man kunde gå – de sa nej. Så vi gick.
Enligt Paul hade vi gått 5 miles (8 km) den dagen. Det var jättekul att träffa Paul och Joe igen. Vi träffade också Jacob (deras trummis på den här turnén) och Meredith (Pauls flickvän). De var jättesnälla och satte oss på gästlistan (vi sparade mycket pengar den dagen!).
Spelningen var sjukt grym. Den var vid en skatepark ute i förorten och jag har aldrig sett HatP så punk! Tio killar i 20-årsåldern startade en mosh pit bakom oss, vilket är rätt coolt när jag tänker tillbaka på det men var mest skrämmande då jag var säker på att jag skulle få någons fot i bakhuvudet. Höjdpunkten var annars när de dedikerade svenska Accio Hagrid till oss. Var det värt promenaden? Hells yes.
Som tur var hade vi bokat taxi som skulle ta oss hela vägen från skateparken till hotellet när spelningen var över. Vi kom hem sent och däckade nästan direkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)