Thank you.

Jag var nio år gammal. Det var julafton och i mitt lilla torn av öppnade paket låg Harry Potter och De Vises Sten. Denna mystiska bok som Olle i klassen inte kunde sluta prata om. Den såg inte alls ut som jag hade föreställt mig. Namnet "Harry Potter" lät ju så tråkigt och mossigt och allvarligt, men omslaget lovade röda ånglok, ugglor och magi.


Mamma och pappa läste den för mig på kvällarna. Mamma sa "Herr-mi-on-e", pappa sa "Her-maj-on-i". Jag sa att han läste fel.

Mot slutet kunde jag inte hålla mig, utan läste kapitel efter kapitel på egen hand. Det var så spännande. Jag vände varje blad försiktigt, lika ivrig att läsa vad som hände näst som motvillig att avsluta boken då allt skulle vara över. När jag till slut läst sista sidan var jag uppspelt, tom och ville ha mer.

Harry Potter och Fången från Azkaban hade precis släppts på svenska. På Ica Maxi upptogs mittgången av tre lastpallar fullstaplade med böcker. Jag fick hjälpa ett ungt par med vilken ordning de skulle läsa böckerna i och kände mig stolt.

När jag var tio år gammal fick vi internet. Den första hemsidan jag blev medlem på var hogwarts.nu. Det var min bästa kompis som hade visat mig den. Där satt vi, en halvtimma varje dag (för att inte ockupera telefonlinjen för länge), skickade ugglor till varandra, spelade Vem Vill Bli Galleonär och planerade vad vi skulle döpa våra drakar till. När vi inte satt vid datorn byggde vi ett Hogwarts av kartong hemma hos henne, med glasspinne-elever och små små pappersböcker.

Vi blev äldre, jag och min kompis växte ifrån varandra. Hon slutade logga in på hogwarts och kartongslottet åkte i soptunnan. Det var då jag lärde känna Frida.

Jag hittade henne på hogwarts.nus forum. Jag läste hennes profil och tyckte vi hade allt gemensamt. Vi var tvillingar. Jag var 12 år och skickade ett meddelande som började med orden: "Hej. Det här kanske låter lite konstigt, men...". I tre år mailade vi varandra innan vi träffades första gången. Vi pratade om Harry Potter och Johnny Depp, Tim Burton, My Chemical Romance, vänner, killar och allt som var jobbigt med högstadiet. Hogwarts.nu hann försvinna och ersättas av Fenixforum, men det gjorde inte så mycket så länge Frida fortfarande var där och svarade på mina mail.

Sommaren 2007. Högstadiet var över, men ändå inte riktigt. Jag åkte till Stockholm och träffade Harry Potter-fans för första gången. Jag var jättenervös och sa knappt ett ord. Sista boken släpptes och jag köpte den i Örnsköldsvik, såg stockholmarna som köade på nyheterna och var avundsjuk. Jag träffade Frida i Nyköping, lärde känna HP-fans i Norrköping och vi började ha regelbundna träffar. Det var också den här sommaren som någon länkade till den här videon på Fenixforum.

Jag började titta på Brotherhood 2.0. Helgerna började kännas tråkiga då det inte kom någon ny video. Tack vare John och Hank upptäckte jag ett helt community av vloggare på youtube. Jag fick höra begreppet "nerdfighter" och kunde för första gången på länge känna mig stolt över att vara nörd.

Sommaren 2008 började jag lyssna på wizard rock. Efter det var det youtube och spelningar och konvent och så många nya vänner.

September 2010: Trygg i försäkran om att kunna träffa nerdfighters och HP-fans vilket land jag än befann mig i åkte jag till London. Jag har fått nya underbara vänner som delar mina nördiga intressen, träffat min nuvarande pojkvän och inget av det här hade hänt om jag inte hade fått den där boken om pojken som var en trollkarl för elva år sedan.

I torsdags satt jag och kollade på livestreamen från röda mattan på Deathly Hallows pt. 2-premiären. Och jag grät. Inte för att jag kände att allt höll på att ta slut, utan för att när Harry Potter-fans ser JK Rowling ropar de det de allra helst vill säga: "Thank you."

Thank you, Jo Rowling. Du visste inte att dina böcker skulle bli såhär populära eller att något av det du gjorde skulle leda till det här, men så mycket bra som har hänt i mitt liv har hänt tack vare Harry Potter. Tack för att du finns och tack för att du skrev.