Klockan ett gick jag och Elin till Main Stage för att höra pottercastarna (podcast) diskutera filmen. Evanna Lynch (som spelar Luna Lovegood) och Scarlett Byrne (som spelar Pansy Parkinson) var där och det var kul att få höra deras perspektiv på allt, vilka scener som klipptes bort och vilka som inte alls skulle vara med från början (”not my daughter, you bitch!”). Jag och Elin insåg att vi inte hade ätit något sen frukost, så jag smet ut och köpte två stora snickers. Sen var det dags för en av höjdpunkterna under konventet (fast det känns som om allt jag skriver om här har varit höjdpunkter): en exklusiv förtitt på Pottermore.
Föredraget hölls av en av utvecklarna (med lite hjälp från Melissa Anelli som också har jobbat med att ta fram idéer för sidan) och jag har fullt förtroende för att det kommer bli sjukt bra. Sidan påminner mig om en superuppdaterad version av svenska hogwarts.nu, men skapad av J K Rowling. Vi fick se hur sorteringen skulle gå till (och man får bara en chans! snacka om identitetskris om jag inte hamnar i Ravenclaw!) och lite exempel på olika saker man kunde hitta på sidan. Varje gång det dök upp lite information om någon karaktär i bakgrunden till det som visades lutade sig alla i rummet fram och läste som galningar. Det var ingen idé att föreläsaren fortsatte prata – ingen lyssnade ändå – och när han bytte bild blev han utbuad (men han är också ett fan, så han bytte tillbaka igen!). Och, ja, vi fick tjuvkika på ny canon!!! (fast jag vet inte om det var meningen att vi skulle få det eller inte)
Uppspelta och nyfikna (men mest oroliga för hur sorteringen skulle gå) gick vi sedan och letade upp Joe och drog med honom på en fika. Han sålde mackor ur sitt saxofonfodral och bjöd mig och Elin på varsin ”Snitchwich” (macka med jordnötssmör och Golden Grahams). Slemmigt, men mättande.
Efter fikat skildes vi åt och jag gick till den nerdfighter gathering som pågick. Det var konstigt att vara på en ”riktig” amerikansk nerdfighter gathering som inte bestod så mycket av att träffa människor, utan mest var Hank Green framme på scenen (John hade varit tvungen att åka hem). Under hela gatheringen gav Maureen Johnson instruktioner till folk via twitter. Saker som att hoppa upp och ner, ropa ”behind you!”, eller gå ut ur rummet. Sen fick Hank syn på henne, tog hennes telefon och blev jagad runt rummet. The Katherine läste ett utdrag ur Johns nya bok, men när gatheringen började sega sig gick jag ut för att hitta Maureen som hade försvunnit vid det här laget.
Jag lyckades hitta Maureen i korridoren och sa åt henne att inte springa någonstans, medan jag skyndade mig att hämta Elin. Eftersom jag misslyckades så med att sjunga ABBA för Maureen i mars hade jag och Elin pluggat på lite texter. Maureen verkade rätt nöjd. Vi fick knappar och hon signerade min Zombies vs Unicorns.
Nu var det dags för den andra stora wrockspelningen! Jag och Elin köade utanför dörren till Main Stage, dock hade vi inte lyckats göra oss av med våra väskor den dagen. Vi gjorde upp en listig plan då Elin skulle skynda sig för att få bra platser framme vid scenen och jag skulle ta väskorna bort till HatPs merchbord och be Meredith jättesnällt om vi fick lämna dem där. Planen funkade och vi hamnade nästan precis framför scenen!
Så otroligt sjukt stört bra det var. Energin!! Tur att det var svalt i rummet, annars hade mer än en person svimmat av utmattning. Vi dansade och sjöng och skrek tills vi inte orkade mer och sen lite till. Hank Greens spelning var helt fantastisk, det var en kille längst fram i publiken som fick alla att följa hans dance moves och det var så otroligt mycket kärlek och entusiasm i luften. Saker också. Tydligen stod vi bra till för att fånga saker och jag lyckades norpa åt mig både partyhatt och halsband (och nästan Jarrod Forges tröja, men någon bakom mig hade också ett bra grepp och jag ville inte drunkna i publikhavet).
Harry and the Potters avslutade spelningen och rockade som vanligt, men kanske mer då än någonsin. För sista låten spelade Evanna Lynch bas, Neil Cicierega dansade på scenen och vi älskade det.
När spelningen var över var Elin och jag i ”festa hela natten”-stämning, men vi åkte ändå tillbaka till hotellet. Jag somnade samtidigt som jag skrattade åt Elin som försökte skriva bandnamn på en mobil med autocorrect. ”Draco and the Lakrits”…
We’re wizards, we’ll party forever. This night will never end.
Och om ni inte har varit uppmärksamma, här är en lista på allt jag åt under fredagen:
Frukost
Snickers
Snitchwich
Åh, konventliv <3
Ska ett sån't där konvent kan väl inte vara något att ha? ;)
SvaraRadera