Det var jättebra och StarKidsen var lika underhållande som man kunde förvänta sig. Jag måste säga att en av höjdpunkterna under konventet var att kunna skrika ”Ravenclaw!” varje gång Goin’ Back to Hogwarts spelades. Jag har alltid velat göra det.
Efteråt stannade vi kvar för att vara med på photobooth. Vi skämtade innan om vem av oss som skulle få stå bredvid Darren, men då vi var några av de sista som fick gå upp på scenen stod de redan folk bredvid honom. Jag ställde med bredvid Joey Richter istället och var mycket nöjd med det. Och ja, det var med det här Darren Criss blev känd innan Glee.
Efter StarKid gick jag och Elin ut för att se när International Quidditch Association spelade en demomatch. Jag har aldrig sett en riktig muggle quidditch-match förut och tjenare vad kul det var! Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara reglerna (det är om möjligt ännu mer komplicerat än magisk quidditch). Det var löjligt varmt, trots att vi satt i shorts och bikini, och jag avundades inte kvickarna (man spelar med mänsklig kvick som får springa i princip vartsomhelst). Det bästa var när Elin gick iväg för att köpa skräpmatslunch och kom tillbaka med färsk frukt som hon hade fått av en kvinna inne på hotellet. Aldrig har ananas smakat så gott!
När det blev för varmt för att vara ute längre gick vi in, torkade av oss svetten och kollade in Vendor Room en sista gång. Vi gick till City Walk och köpte en sen lunch, sen spenderade vi en dryg timme i Room of Requirement där vi lyssnade på wrock och sov.
Klockan fem gick jag, Elin och Caroline till Main Stage där vi lyssnade på en diskussion om vad som kommer hända inom fandomen nu. Den var lite smått deprimerande, men det var tydligt vad fansen tyckte: det är inte slut förrän vi säger att det är det.
Efteråt gick vi och tog en kaffe, sen drog Elin och Caroline in till City Walk för att möta Anna, Erik, Li och Moa och köpa pizza. Jag var fortfarande mätt från den sena lunchen så jag drog till konventområdet i jakt på folk jag kände. Hittade Joe som stod och sålde sina mackor. Vi snackade lite ett tag (Hank kom förbi!) och sen hjälpte jag honom att städa undan och bära upp grejer till hans och Jacobs rum. Vid det här laget hade de andra svenskarna kommit tillbaka så vi gick till deras rum och hängde där ett tag.
Sen var det dags att byta om inför balen! Vi lånade de andra svenskarnas rum, där vi tog på oss våra klänningar och bättrade på sminket. Under tiden vi gjorde detta hann det bli en ordentlig storm utanför. Regnet öste ner, det blåste och åskan var precis över oss. Vi småsprang den lilla sträcka vi var tvungna att gå utomhus på väg till balen, trots att det var under tak.
Harry Potter-nördar kan festa! När vi kom dit var Paul dj. Han spelade Holland 1945 och dedikerade den till John Green. Sen tog Alex Carpenter över och jag och Elin var väl inte helt nöjda med bytet, men fick erkänna att vi tillhörde en minoritet. Vi rörde oss mot utgången för att kunna prata och på vägen ut mötte vi Joe och Jacob.
Nu, en vecka efter, är kvällen bara en enda röra av lycka. Jag och Anna träffade australiensiska Adam som frågade hur man dansar i Sverige, vi svarade med att göra en ”Stampa med Leroy”. Anna lärde oss sedan microvågsugndansen (fråga mig så ska jag visa någon gång). Jag minns att hon vid något tillfälle försökte lära oss Hoedown Throwdown också.
Jag minns att vi dansade till Dancing Queen, sjöng med till Ghostbusters och Bohemian Rhapsody. Vid något tillfälle dansade killen som spelar Albus Severus Potter förbi där vi stod och Neil från Skottland var full och jätteglad hela tiden. Mitt bästa minne från kvällen är dock när jag och Elin stod och dansade med Joe och några av hans kompisar. Jag hade tagit av mig mina högklackade skor, men hade ingenstans att lägga dem så jag höll en i varje hand samtidigt som jag dansade. En av tjejerna sa ”I like your shoe dance!” varpå hon, Elin och Joe alla tog av sig sina skor. Vi fortsatte sedan med att använda dem som mikrofoner under Don’t Stop Believing.
Jag, Elin och Joe uppfann också the ”I don’t know this song” dance. Jag är övertygad om att det var när Alex Carpenter djade.
Mot slutet stormade Elin och jag scenen. Det var inte särskilt dramatiskt eftersom ett helt gäng redan hade gjort det före oss. Temat till Pokémon spelades. Joe föreslog att vi skulle crowd surfa. ”No one knows who we are! They’re not going to catch us!” Så, nej, ingen crowd surfing.
När balen var över stannade vi kvar för att saga hejdå till Paul, Joe, Jacob och Meredith. De skulle iväg tidigt på söndag morgon för att fortsätta turnén. Det var väl lite halvtråkigt, men förhoppningsvis ses vi igen nästa år (antingen i Sverige eller USA).
Party!!! :) Å så fin du är i klänningen! Puss!!
SvaraRadera