LeakyCon: dag 1.

Första dagen på konventet. Vi gick upp vid åttatiden och bestämde oss för att pröva att gå till Royal Pacific där konventet skulle hållas. Det skulle bara vara en kilometer dit, men eftersom amerikanerna inte riktigt kan det där med trottoarer fick gå en jätteomväg som slutade på 3-4 km i stekande hetta. Vi bestämde oss för att alltid ta taxi efter det.

När vi kom till hotellet där konventet hölls sprang vi rätt snart på Anna, Erik och Li. De satt fast i en kö som knappt rörde sig och av dem fick vi höra att det var problem med konventpassen. Med tanke på hur lång kön var och att vi var fyra personer i vår grupp anade vi att minst en av oss skulle bli tvungen att köa. Om man lägger till snigelfarten som kön rörde sig i kunde vi räkna med att bli kvar där ett tag.


Totalt köade vi i fem timmar den dagen, för tre olika biljetter. Jag och Moa gick och köpte hämtpizza. Anna, Erik, Li, Paul, Joe, Meredith och Jacob tittade förbi med jämna mellanrum och erbjöd uppmuntrande ord. Sen erbjöd sig Paul att försöka fixa de sista biljetterna åt oss, försvann några minuter, kom tillbaka och visade oss till en kvinna som gav oss våra biljetter efter cirka 30 sekunder.

Klockan 7:00 började öppningsceremonin. De visade en film som sammanfattade allt som har hänt inom HP-fandomen. Paul och Joe spelade några låtar, Potter Puppet Pals framförde en sketch, Hank Green spelade Accio Deathly Hallows och StarKid sjöng Granger Danger. Det var ett frieri också och alla irritationer som hade uppkommit under köandet var som bortblåsta.

Nu var det dags för parkeventet Open at the Close (då parken öppnade för oss när den stängde för alla andra, höhöh, fattar ni?). Vi var där från 8:30 till 1:30 och efter klockan tio, då alla mugglare var borta, ställde de fram bord, satte upp musikanläggning och plockade fram gratis mat, godis, honungsöl och pumpajuice. Det var ingen kö alls till bergochdalbanorna. Vi åkte Flight of the Hippogryph som var helt okej, men kort, och Dragon Challenge som var den mest extrema bergochdalbana jag har åkt. Total desorientering. Efter det gjorde vi Forbidden Journey, då man får gå in i slottet. Jag ska inte spoila något, men det är den coolaste grejen jag någonsin har gjort. Coolare än Doctor Who Experience.


Vi drack honungsöl och tittade i affärerna ett tag, sen bestämde sig de andra svenskarna för att göra Forbidden Journey igen. Gjorde vi det skulle det inte finnas någon tid över till annat så jag stannade kvar och gick bort till mina brittiska kompisar istället. Efter cirka fem minuter bestämde de sig för att göra Forbidden Journey en andra gång så kvar blev jag, ensam. Jag kände då att mat var en bra idé och ställde mig i kö för att ta lite gratis shepherd’s pie. Framför mig stod en rätt lång kille, som råkade ta ett steg bakåt och slå armbågen i min axel. Han vände sig om för att be om ursäkt och då är det ingen mindre än Hank Green! Jag sa att ”det gör inget och hej, jag heter Malin, jag är en nerdfighter.” Vi high-fivade (och high-flivade) och då kom Jacob och Joe (som känner Hank). Vi stod och snackade någon minut och då kom Melissa Anelli anslöt sig till gruppen. Needless to say: jag freakade (tyst för mig själv).




Joe och Jacob frågade om jag ville hänga med till Hog’s Head så vi gick dit, drack öl (eller honungsöl) ute på baksidan och pratade om au pairande, turnerande och mätsystem. Efter ett tag gick vi in, där vi fick se Paul, Meredith och deras kompis. Vi satte oss hos dem och en stund senare kom Elin, Moa och Caroline och anslöt sig till oss. Paul visade stolt upp draktanden han hade ryckt loss från bergochdalbanan. Han skulle ha den i ett snöre kring halsen. Punk.

Vi satt kvar på Hog’s Head tills vakterna kom och körde ut oss. Då vandrade vi tillbaka till Royal Pacific och vi svenskar tog taxi tillbaka till vårt hotell. En fantastisk början på ett fantastiskt konvent.