LeakyCon: dag 2.

Nu började konferensen på riktigt! Vi hade planerat hela torsdagen, men hade inte riktigt tagit med mat i vår planering så den övergav vi rätt snabbt.

Det första vi gjorde när vi kom till Royal Pacific var att gå på Harry Potter Alliance presskonferens. Sen traskade vi runt Vendor Room ett tag. Det såldes böcker och mantlar, trollstavar, StarKid merch, halsband och skivor och en massa annat. Jag köpte ett exemplar av Dear Mr Potter (som jag håller på att läsa nu och som rör mig till tårar varje gång).


Klockan 11 (ungefär, det var små ändringar i schemat hela tiden) slog vi oss ned framför Main Stage för att se på Finding Hogwarts, en film som följer Paul, Melissa Anelli och några fler potterfans på en road trip genom Storbritannien. Den var ungefär vad jag hade väntat mig: lite småmysig, rolig och, ja, helt okej. Vi höll alla med om att det bästa var klippet från HatPs första spelning. Joe var så liten!

Sen, i ett desperat försök att få i oss lite vitaminer, åt vi tråkig sallad på City Walk. Vi skyndade oss tillbaka till hotellet, men lyckades ändå missa början på Potter Puppet Pals.

Efter det var det dags för en live LeakyMug (podcast). Jag var jättepepp på detta och det var jättebra! Varje gång Melissa eller Andrew var på väg att nämna något om någon scen i filmen (om de tyckte den var bra eller dålig, om den existerade eller inte) hyschade hela publiken. Folk var seriösa med att undvika spoilers. Allt avslutades med en spelning av Oliver Boyd and the Remeberalls. Det var mycket trevligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra Christian live eftersom han slutade med wrock för ett tag sen. Jag måste erkänna att jag blev lite tårögd när han spelade End of an Era (fast det var inget emot vad som skulle komma längre fram på kvällen).

När LeakyMuggen var över var det dags att gå till City Walk och biografen där vi skulle se Deathly Hallows pt. 2. Jag kände inte så mycket inför filmen. Jag tyckte att jag borde vara ledsen eller uppspelt eller något, men då jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om filmerna kände jag mig rätt likgiltig. Jag ville känna något, men det blev mest bara nervositet. Vi gick förbi alla som stod utanför och köade till midnattspremiären och skrattade åt hur frustrerande det måste vara för dem att se några tusen potterklädda nördar gå in och komma ut ur biografen flera timmar innan de får göra det.



Filmen var… jag kan inte beskriva det. Det var något av det mäktigaste jag har varit med om, men inte filmen, utan att se den i en biograf full med verkliga Harry Potter-fans. Vad jag har hört hade alla samma upplevelse, vilken salong de än satt i. Vi skrattade och vi hejade, men mest grät vi. Vi grät tyst och vi grät så att vi snörvlade och snyftade och vi grät så att vi skakade. Vi grät i över en timme. Tillsammans.

När filmen var över kramade Caroline, Elin, Moa och jag om varandra, grät för att vi var glada och grät för att vi var ledsna och grät för att allt var så vackert. Alla känslor på samma gång. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta denna filmserie på.


Senare på kvällen var det dags för den första av två stora wizard rock spelningar. Jag dansade loss till MC Kreacher och JFF, men mina knän värkte, min hals var öm och jag var trött. Större delen av kvällen satt jag ner långt bak i rummet. Jag hade inget emot att åka tillbaka till vårt hotell och gå och lägga mig när det väl var dags.