Quidditch World Cup part 1: Napoleon 'Kawkaa' Dynamite

Nu är jag tillbaka från nördigheterna i New York. Det var konstigt, när jag åkte till USA i somras kändes det som en once-in-a-lifetime grej och nu var jag tillbaka bara några månader senare (även om detta var något helt annat i Harry Potter-sammanhang).

På Heathrow hade de julpyntat.

Jag bodde hos Maggie, en kompis till Katie, som spelar i NYUs quidditchlag. Vi åt bagels och kaffe till frukost i riktig New York-stil innan vi begav oss till Randall’s Island där världsmästerskapen skulle hållas. Vi var tyvärr lite sena och lyckades missa öppningsceremonin.


Det var imponerande vad de hade organiserat; med 93 lag som skulle spela på två dagar hade de nio planer där det hela tiden var matcher som pågick. Det fanns en liten tältby där lagen hade sina provisoriska omklädningsrum, diverse merchbord och en scen. Tyvärr fanns det inte särskilt många matförsäljare, något som bidrog starkt till helgens mumsande av jordnötssmörsmackor (snitchwiches).


Ford Anglian hade hittat dit.

Nu ska jag ge mig på att snabbt försöka förklara reglerna i Muggle Quidditch:

Planen är avlång med tre målringar i olika höjd på varje sida. Varje lag har sju spelare. Tre jagare (chasers) har som uppgift att göra mål med klonken (the quaffle) i motståndarens målringar. Varje mål ger 10 poäng.

Målringarna vaktas av vaktaren (the keeper). Tacklingar är tillåtna mot alla förutom vaktaren om denne befinner sig i målområdet. När vaktaren rör sig utanför målområdet fungerar denne som jagare. Många lag spelar med vaktaren utanför målområdet och överlåter istället försvaret till slagmännen (the beaters).

Varje lag har två slagmän. De är de enda som har tillåtelse att använda dunkarna (the bludgers) som används för att stoppa andra spelare. Blir du träffad av en dunkare måste du släppa alla bollar du håller i och springa tillbaka till dina målringar. Tre dunkare är i spel samtidigt (till skillnad från två i magisk quidditch).

Den sjunde spelaren är sökaren (the seeker). Sökaren börjar spela först efter fem minuter in i spelet. Deras uppgift är att fånga kvicken (the snitch). Kvicken är i det här fallet en person med en tennisboll i en ”strumpa” bak på shortsen. Kvicken och sökarna får röra sig utanför planen, ofta inom väldigt stora områden. Kvickens uppgift är att hålla sig gömd och med alla medel (inom rimliga gränser) undvika att sökarna får tag på tennisbollen (a snitch grab). Kvickarna har inga regler att följa och gör sitt bästa för att underhålla publiken. Det är inte ovanligt att folk hejar på kvicken istället för att heja på ett av lagen. När kvicken är fångad är matchen slut och sökarens lag får 30 poäng.

Och just det: alla spelar med kvastar mellan benen.

Vi hann se Texas A&M (en av favoriterna inför årets kupp) vinna över Ithaca innan vi rörde oss mot scenen för att lyssna på lite wizard rock.

JFF and the Sugar Quills


Lauren Fairweather

En av kvickarna, i spel, chillar vid scenen.

The Whomping Willows


UCLA vs. Yale hade den bästa kvick jag såg innan finalmatcherna. Inte nog med att han hade sitt eget special-move och smeknamn (”Kawkaa”), vid ett tillfälle lyckades han också hoppa bock över en av sökarna.

UCLA i startposition.


Matchen avslutades med vinst för UCLA.

Jag såg också Finland, det enda europeiska laget, bli totalt mosade av University of Michigan, 150-10. De hade det inte lätt, Finland: första dagen fick de spela mot UCLA, Middlebury (femfaldiga världsmästare och fram tills i år obesegrade i varje världsmästerskapsmatch) och Michigan (laget som besegrade Middlebury).

Inte heller gick det bra för NYU som förlorade mot Vassar (deras andra förlust).


Flick

Swish

Det var otroligt kallt trots att jag hade en extra stickad tröja under vinterjackan, halsduk, vantar, mössa och sockar. När kön var kort lyckades jag och min kompis Becca få tag på varsin burgare och äcklig varm choklad. Tyvärr innebar det att vi missade början på Middleburys och UCLAs match och när vi kom till planen var kvicken redan där. (Problemet när kvicken är på planen är man inte ägnar någon uppmärksamhet åt resten av spelet och ja... det är bara roligare när man får en känsla för hur lagen spelar.)
Middlebury vann.

Becca och jag gjorde hennes kompis sällskap när deras lag Toms River spelade mot Sam Houston, sen var de tvunga att åka. Maggie hade redan åkt tillbaka till universitetet vid det här laget så jag vandrade runt lite, pratade med Joe som sålde snitchwiches och bekantade mig med en NYU-tjej som jag har glömt namnet på.

Efter att ha sett den sista matchen för dagen (NYU vs. Texas A&M, vinst till A&M) följde jag med lite NYU-folk till Maggies studentboende där jag somnade jetlaggad på soffan klockan 10.

Stay tuned for part 2!